[Intro][Clean guitar harmonics ring against the natural reflection of a limestone ruin]

När allt hade tystnat fanns dammet kvar,
vitt över jackan som ett uteblivet svar.
Min handflata blödde från myntets kant,
och gryningen såg mig och sade ingenting.

[Verse 1][Soft Vocals]

Jag vaknade lutad mot ruinens vägg,
med regn i mitt hår och kalk på min rock.
Kalk på min tunga, metall i min mun,
och tornet ovanför var åter stumt.
På golvet låg journalens uppslagna blad,
var sida var tom utom stadens namn.
När fingret gled över en spricka i sten,
hörde jag en kvinna säga: Skriv mig igen.

[Chorus][Restrained Powerful Vocals]

Efterklang i kalken, under min hand,
varje spricka håller kvar ett sjunket land.
Efterklang i kalken, låg men nära,
stenen kan inte gråta — därför får jag bära.
Inte varje röst vill skrämma mig hem,
några vill bara bli nämnda igen.

[Verse 2][Soft Vocals]

En murare talade om damm i sin lung,
en fiskare sjöng om en dotter därhemma.
En piga beskrev hur ett vinterkallt kök
blev hennes enda rum under herrskapets rök.
En värnpliktig räknade nätter i rad,
och skämdes för rädslan han aldrig fått säga.
De bad inte om statyer, hämnd eller prakt,
bara att deras liv inte ströks ur vår berättelse.

[Chorus][Restrained Powerful Vocals]

Efterklang i kalken, under min hand,
varje spricka håller kvar ett sjunket land.
Efterklang i kalken, låg men nära,
stenen kan inte gråta — därför får jag bära.
Inte varje röst vill skrämma mig hem,
några vill bara bli nämnda igen.

[Instrumental Break][Clean baritone guitar and nyckelharpa build a patient counterpoint around one prepared-piano bell note]

[Bridge][Soft Vocals]

Jag frågade stenen: Hur många finns kvar?
Den svarade inte med siffror eller svar.
Den gav mig en doft av våt ved och lin,
en hand runt en skål, ett skratt som försvann.
Minnet är inte en bok på en hylla av damm,
det är kroppar som väntar på värme och namn.

[Final Chorus][Powerful Vocals]

Efterklang i kalken, nu i min hand,
varje spricka öppnar ett levande land.
Efterklang i kalken, tydlig och nära,
stenen kan inte tala — därför ska jag bära.
Inte varje röst vill hålla mig kvar,
några vill följa mig ut till ett svar.
Jag lämnar ruinen men hör när jag går:
Ett namn är en dörr genom hundrade år.

[Outro][Prepared piano repeats the motif with widening gaps]

Kalken föll mjukt från min öppnade hand,
som snö över golvet från ett förlorat land.
Utanför väntade havet, mörkt och stramt,
med något i tången som saknade namn.