[Intro][Muted handbell and harmonium breathe in slow three-beat phrases]

Ingen vinkade från skeppets reling,
ingen ropade efter en hamn eller namn.
En vitmålad märkning satt snett över bord,
och måsarna steg från masterna i kör.

[Verse 1][Soft Vocals]

De svarta seglen föll tunga mot kaj,
en matros låg hopkrupen, blå kring sin krage.
Hans händer var fläckiga, läpparna torra,
han bad om en präst men fick vänta till morgon.
En råtta sprang undan en säck full av råg,
en pojke tog säcken och såg vad han såg.
Vid middagsklockan var pojken för svag,
vid kvällningen fick modern ett nummer.

[Chorus][Low Powerful Vocals]

Svarta segel, vita kors,
vinden bar en främmande röst.
Svarta segel, vita kors,
ingen hamn kunde hålla det borta.
Vi brände vår halm, vi kalkade vår sal,
men febern gick tyst genom källare och valv.

[Verse 2][Restrained Vocals]

De målade dörrar med tjära och tecken,
bar kroppar i lakan förbi apoteken.
En kvinna höll andan när kärran drog fram,
hon kände igen sin mans stövel och kam.
Kyrkvaktens händer blev öppna av sår,
för repet gick varmt genom natt efter natt.
Till sist orkade klockan ett sprucket, lågt slag,
sedan bar man kyrkvakten bort före dag.

[Chorus][Low Powerful Vocals]

Svarta segel, vita kors,
vinden bar en främmande röst.
Svarta segel, vita kors,
ingen mur kunde skydda sitt bröst.
Vi brände vår halm, vi kalkade vår sal,
men febern gick tyst genom källare och valv.

[Piano Interlude][Single low piano notes answer bowed bass and muted bell]

[Bridge][Whispered]

I ruinen stod flickan från muren igen,
hon räckte mig repet och sade: Ring för dem.
Jag drog, men klockan gav inget ljud,
bara namn mot min hand, bara hud efter hud.
Då ringde mitt hjärta där bronsen var stum,
ett namn för var bädd och ett slag för var rum.

[Final Chorus][Powerful Vocals]

Svarta segel, vita kors,
jag hör ännu varje försvunnen röst.
Svarta segel, vita kors,
hela ön bar febern i sitt bröst.
De brände sin halm, de kalkade sin sal,
men sorgen gick vidare genom gård och portal.
När klockan blev stum och repet blev sår,
bar Gotland de namnlösa hundrade år.

[Outro][Harmonium holds one unresolved chord as the handbell is placed on stone]

Ett segel blev dimma, ett kors blev kalk,
på rutan låg salt som en vitfrusen skrift.
Bakom den rutan låg havet på drift,
och febern låg kvar i stadens sprickor.